Banvallarnas banvallsled

Banvallsledens före detta järnväg bestod bl a av ett 40-tal broar. Den mest ”stabila” passerar du vid Piksborg i södra Bolmen.

Sverige hade en gång ett järnvägsnät som var ganska finmaskigt. Rallarna jobbade flitigt under andra hälften på 1800-talet och det byggs järnvägar även i dag.

Men folk flyttar på sig, råvaror från olika malmfyndigheter tar slut, efterfrågan på vissa varor sinar och konkurrensen överallt är numera mördande. Mindre samhällen och ibland hela bygder slås ut och med dem då förstås även befintliga järnvägar.

Av Sveriges på 1930-talet så omfattande järnvägsnät (17 500 km) har 600 mil lagts ner. Av dessa har en del plöjts upp, en del har blivit bilvägar och i närheten av tätort cykelvägar. Kortare avsnitt drivs som museijärnvägar och dressinbanor, medan merparten har fått växa igen.

Man får inte riva upp rälsen på en nedlagd järnväg förrän efter tre år, en del banor ligger ofta kvar enbart för godstrafik. Men när dessa stadier är passerade, kan vem som helst köpa sig en bit från Trafikverket. Finner verket inga intresserade spekulanter, så går marken efter ett tag tillbaka till tidigare markägare.

Det är alltså delar av denna naturresurs som SCS vill nyttja för cykelledsbyggen. Att restaurera en helt igenväxt banvall kostar en del pengar. 30-40 miljoner räknar vi med att Banvallsleden kommer att kosta att rusta till toppskick.

Alla nedlagda järnvägar är inte intressanta ur turistsynpunkt. Järnvägen har ju lagts ner för att folk flyttat därifrån, för att servicen upphört och bygden fått växa igen. Knappast något för turister alltså. Inte heller är spikraka sträckningar genom enahanda landskap något som lockar. Det är faktiskt ganska få nedlagda järnvägar som har någon större chans att bli attraktiva och ”lönsamma” ur turistsynpunkt.

Banvallsleden (Halmstad-Ljungby-Karlshamn) tillhör de få lysande undantagen. Alla banvallar är lättcyklade, det är en generell fördel, men här går banvallen dessutom genom vacker och omväxlande terräng hela tiden. Byarna ligger kvar och flertalet stationsmiljöer är intakta. Det ger ett trevligt intryck att fortfarande kunna läsa bynamnen på stationshusens fasader. På flera ställen finns även järnvägssignaler, perronger och godsmagasin bevarade. Servicen har heller inte försvunnit, på flera ställen är byalagen tvärtom på frammarsch – fulla av idéer och optimism.

Naturen är storslagen med omfattande ek- och bokskogar, naturreservat, strömmande vattendrag och stora sjöar. Simlångsdalen är välkänd för sin skönhet, leden passerar flera stora floder och följer Mörrumsån i flera mil – världens kanske finaste laxfiskevatten. Sjöarna Bolmen och Åsnen är imponerande och bland allt detta återfinns rikligt med sevärdheter. Bruk och gårdar, slott och herresäten, ståtliga fornminnen och modernare attraktioner.

Från Laholmsbuktens milslånga sandstränder följer Fylleåns dramatiska forsar, Finnvedens vackra myrar och Sunnerbos (Sagobygdens) omväxlande kulturlandskap – ett riktigt småland. Skogen har visserligen tagit över en del på senare år, men de talrika vattendragen lättar upp. Och befolkningen är som du vet flitig, man ger sig inte i första taget.

Bortåt Vislanda öppnar sig terrängen åter och du kan blicka bort mot horisonten över sjöarna Salen och Åsnen innan du dyker djupt ner i ”Sveriges trädgård” (Blekinge) förbi Hemsjö, Svängsta och Asarum. Glömde vi nämna Banvallsledens stora metropoler – Halmstad, Ljungby och Karlshamn. Dem kan du läsa mer om i karthäftet.